Tanken

Det var min tanke då! — Blef ljuset släckt,när ljuset skulle tändas, flydde lifveti samma stund som det blef väckt?En tankes lik är ordet, som blef skrifvet.Hvar är dess skönhet nu? — Hvad bitter ironi!Dess jubel blef ett skratt, dess sorg ett skri.När skola lifvets bryggor blifva funnaemellan det att vilja och att kunna?Skall aldrig verket tankens urbild nå,dess tröga blod af känslans pulsar svalla,skall domen ständigt lyda så:att blifva till det samma är som falla.

Nu febern brunnit ut, invid mitt bordjag sitter trött och läser, hvad jag skrifvit.Nu är min tanke tänkt, min gärning gjord,jag mera fattig på en sträfvan blifvitoch världen rikare på några ord.Skön var du dock, min tanke, fri och starkdu bredde vingen, längtande till färden!Jag vingen klippte, nu du tagit mark,nu sändes du som krympling ut i världen.Ren var du äfven, — jag din renhet staloch sänder bort dig, bettlande och fal,att famnas, glömmas, som det bjuder, kallet;i hopp att någon, för din blygsel blind,skall vilja tvätta sminket från din kindoch ana hvad du varit före fallet.