Vid snögränsen

Tanke, du som utan vännerbranta pilgrimsvägen går,jag din tysta svaghet känner,jag lagt fingret på ditt sår!

Jag har tydt den sorg, som skänkerskymning åt din spejarblick,och jag vet, hvarför du sänkerhjässan med en brottslings skick.

Du en hemlig kärlek gömmerunder kåpans grofva veck,och du svärmar än och drömmermånskensdrömmar, stackars gäck!

Svept i sliten älskarkappahar jag sett dig, om du tror,nattetid på porten klappa,där den sköna lögnen bor.

Än på dina läppar bäfvarhennes heta älskogssmek,än för dina sinnen sväfvarhennes lemmars fagra lek.

Än på dina sträfva kinderglöda hennes kyssars spår,och din mannastyrka binderdoften från den skönas hår.

Månget bländverk du sett bristaoch din blick blef mera ljus,men du har ej mod att mistaminnet af ditt skönhetsrus.

Dock, det dagas, — vinden biterskarpare än skökans kyss,omildt den i kransen sliter,panten, som du röfvat nyss.

Obevekligt klar sig hvälfverhögblå himmel öfver dig,frostens bleka blomma skälfversom ett varsel på din stig.

Frost och storm och sol behöfvas,förr än fri och stark du står,kransens skönhet måste röfvas,blad för blad, där fram du går.

Då du vunnit mod att plockakransens sista ros i sär,då skall alpens hvita klockavisa dig hvart stigen bär.

Då det sista kärleksbandetfaller brustet till din fot,skall i fjärran framtidslandethärligt hägra dig emot.

Då du mäktat att betvingasista drömmen i ditt sinn,skall den rena rymden ringahelgens ljusa morgon in.