Medelåldern

O, kärlek, om för dina lagarDu vill att jag skall röras än,Så skänk mig mina ungdomsdagarOch all min ungdomseld igen!

Men lifvets morgon är förliden:För mig dess middag redan slår,Och ren den ålderstigna tidenGår hotande i mina spår.

I, nöjen, som ert glada lägerUti mitt hjerta fordom haft,I flyn — jag blott er skugga egerUti en mattad bildningskraft.

Nej, på en gång att lifvet slutaEj någon fasa innebär.Men höra upp att eder njuta,Se, det den rätta döden är!

Så klagade mitt qvalda hjerta,Så suckade mitt sorgsna bröst.Då himlen, rörd utaf min smärta,Mig sände vänskapen till tröst.

Utaf hans läkande förmågaJag kände denna makt igen:Han värmde med en ljuflig låga,Men ... värmde ej som kärleken.

»Kom,» sade han »jag vill dig döljaFör lifvets qval och bitterhet!»Jag följde honom — men jag gret.Att endast kunna honom följa.